När alla andra går o lägger sig, börjar min kamp. En kamp jag inte kan vinna. En kamp jag alltid förlorar. Tills utmattningen tar överhanden, och inte ens hjärnan orkar med.
Denna delen ser inte många, ännu färre förstår. Finns det ens något att förstå? En förslavad hjärna, som inte kan hindra, inte kan hålla ljudet borta. Ett ljud som inte hörs, men är så öronbedövande och påträngande, att inga andra tankar får plats.
Tjatar. Skriker. Stressar.
Vad handlar det om? Ännu mer meningslöst är att det inte finns någon handling. Eller så förstår jag den inte.
Snälla ta bort det. Få det att sluta. Mitt egna personliga fängelse.
Lämna mig inte ensam, släpp inte fram tystnaden, för det dröjer inte länge, innan tystnaden överröstas.
Detta är min ångest.
Mia
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar