Jag har i hela mitt liv känt mig som en apa i en bur. Missanpassad, schizofren och utanför. Men en smart apa i en bur. För inte ens mitt stavningsprogram på telefonen kan stava till schizofren. Men det kan jag. Men jag är trött på att känna så. Ni är en apa i en bur.
En fin vän sa saker om mig som jag inte ens kunnat sätta fingret på själv. Självkännedom. Not. För jag har slutar känna efter, orka!
Orka med ett socialt isolerat jag som förvränger alla normala tankar till totalt främmande och och långdragna ytterligheter som inte finns. Orka tänka när tankarna bara förvrids och blir negativa hur man än gör.
Orka med sig själv. En fri hjärna, klarsynt och realistisk. Känns som en utopi. Ni håller mig uppe. O du vet hur jag känner när jag inte ens själv förstår.
Men ni är en apa i en bur. Inte alla, men många, vissa sitter tillsammans med mig på rätt sida av buren. Eller var det bara en spegel? Nej då, säger hjärnan.
Mia
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar