Som arbetslös, eller arbetssökande, har jag fullt upp. Och tur är väl det, annats hade jag blivit galen. Jag har ju rensat ut på jobbet och min sista artikel har blivit accepterad med revision så det kommer att bli lite jobb i fortsättningen. Jag vill ju vara med och se till att det blir bra, jag har ju ändå första namn.
Mina annonser på Tradera fortsätter och jag har nu kommit upp till jeansen. Har cirka 20 par byxor som skall säljas, varav cirka hälften är märkesjeans. Det blir inte mycket pengar men ett par hundralappar är alltid något.
Jag har spenderat mycket tid med promenader (om det har varit fint väder) och så har jag umgåtts med vänner.
Jason jobbar mycket för tillfället och är duktig. Det är inga dåliga arbetspass, det har varit 08-22 nu ett par dagar. Jag är glad att han tjänar så att vi kan leva på hans lön, annars hade jag väl dött av ångest.
Emellan allt det så putsar jag på mitt CV, har massa möten med arbetsförmedlingen inbokade, söker jobb, försöker fixa fram alla papper som behövs till A-kassan. Alla utbildningar och jobb skall även verifieras hos arbetsförmedlingen, vilket jag håller på och skaffar papper till. Byråkrati alltså. Men jag förstår ju meningen med det.
Jag har också en hel del biverkningar från min nedtrappning av mina antidepressiva. Jag är konstant yr och snurrig i huvudet, har huvudvärk och mår illa. Så jag inte tyckt att det varit jättekul. Nu har jag tre dagar kvar på nedtrappningen. På ett sätt ser jag fram emot det, då kommer jag att få kraftiga utsättningssymptom som sedan kommer att upphöra (förhoppningsvis). Jag hoppas nu att jag kan hålla mig uppe. Det är en konstig känsla när man vet att man inte kan påverka kemin i hjärnan. Jag ska försöka fortsätta som alltid, jag känner ju mig glad i mig själv och mycket mer utåt än under min depression.
I övrigt så känns det skönt att vara borta från jobbet. Som jag har känt länge men inte riktigt kunnat sätta ord på så har mycket av min ångest varit förknippad med jobbet. Det finns mycket skuld begravt där och det har varit bra för mig att gå vidare. Det är hemskt att en depression kan skapa så mycket negativa känslor förknippat med ett ställe.
Visst har jag ångest, men inte i samma grad. Jag har inte ens ångest varje dag längre (sedan efter disputationen). Nu känner jag att jag ska försöka lämna den delen av mitt liv bakom mig. Gjort är gjort. Det var inte mitt fel att jag fick en depression och jag hatar människor som inte tar det på allvar och tror att det är en form av inbillad låtsassjukdom. Jag kommer aldrig skaka av mig känslan av att jag är lite sämre än alla andra, inte stark nog och inte försöker hårdare. Ni får se ned på mig. Men jag går vidare nu, jag blickar framåt, och jag måste försöka lägga detta bakom mig. Mitt professionella självförtroende är dock utraderat och jag vet ärligt inte vad jag ska göra. Inget lockar förut medicin och inflammation. Jag ska fundera. Ibland tror jag att det är GU som jag mår dåligt av, man kanske skulle byta universitet?
Bjuder på en bild jag tog på mig själv när jag var nyvaken. Helt mosig i hela ansiktet.
- Mia
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar