Bäverliv

Usch, alldeles för mycket känslor. Vet inte vad jag skall säga riktigt. Konstigt att man är så knasig nu för tiden att man inte kan vare sig släppa in eller ut vad man man känner. Jobbigt.

Jag önskar jag vore normal o hade mål i livet. Att jag inte gav upp. Gav upp för att jag inte kunde andas. Ignorerar man problemen så känns det som att de inte finns. Men så kommer någon o påminner en och då kommer allt tillbaka o andningen upphör för en stund.
Första tanken: jag behöver alkohol. Jag önskar jag vore hemma hos Jonas föräldrar o drack vin, o bara myste i en trygg miljö. Inte var ensam i Kobe på en B cellsföreläsning. Inte skulle åka till Osaka castle själv...

Men men, Jonas är framme i Japan och är på väg hit. Jag önskar att jag inte skulle gå på föreläsningar imorgon, men jag måste. Ser fram emot helgen som jag skall spendera med Jonas i Kyoto, dricka öl o bara vara. Tydligen är det närmare 45 grader i Kyoto för tillfället, som inte ligger vid havet som Kobe gör. Det kommer vara olidligt.
Jag kommer iaf vara hemifrån med någon jag älskar, det får räcka för tillfället.

Jag behöver en kram.


Min finaste man.

Mia