Mia's daily boredom: Positiva och negativa förändringar

Idag (lördag) är det exakt en månad sedan jag slutade med mina antidepressiva. Det har jag ju talat en del om tidigare. Kort sagt så var det ett helvete i början och jag ville seriöst ta livet av mig men nu är jag nästan helt fri från utsättningssymptom. Jag har sett fram emot att sluta så länge, av många olika anledningar. En given anledning är ju så klart vikten. Jag har ju samlat på mig mycket vätska i kroppen, vilket inte är ovanligt alls, men fortfarande störande. Hur som helst, jag har verkligen sett fram emot att försöka hitta tillbaka till mig själv och min kropp igen. Jag har ju verkligen inte suttit hemma i 2,5 år och ätit tio chipspåsar om dagen - tvärtom, jag har alltid ätit bra mat (mycket beror på min glutenintolerans, jag måste helt enkelt laga mat om jag ska äta). Träning har det under sista halvåret på jobbet varit lite sisådär med, men jag har nu kommit igång igen vilket känns jättebra!

På en månad har jag tappat mer än 4 kg! Fick värsta chocken när jag vägde mig hos läkaren idag (var tvungen att väga mig när jag kom hem igen för att kontrollera:) ). Inget i kosthållningen är ändrat. Jag dricker fortfarande ca 10 öl i veckan (minst). Jag tränar ju som sagt mer, men inte har jag gjort av med 28 000 kalorier! Fråga mig inte vart de kilona satt för jag känner mig inte 4 kg lättare...

Det var de bra förändringarna. De negativa är att jag har hostat väldigt i två till tre månader. Enbart när jag ska sova och nu de två senaste veckorna har det även varit på morgonen. I morse var det riktigt illa och jag höll på i två timmar. Jag har någon form av segt slem som plötsligt får för sig att det måste upp. Jag hostar tills jag kräks och hostar jag inte så kan jag inte andas. Jag har försökt kolla upp det tidigare men får bara ångest av att läsa om cancer och KOL. Men hittade en sida av hjärt och lungfonden som beskrev mina symptom nästan exakt. Ringde vårdcentralen och fick en tid direkt.

Läkaren sa mer eller mindre att hon trodde att det var astma (hela min familj har ju allergier och astma utom jag). Hon sa att astma ofta börjar med svår hosta. Hon trodde dessutom att mina immunsupprimerande, även om de är svaga, har maskerat symptomen och gjort att jag inte har fått akut andnöd utan mer andfåddhet och tryck över bröstet.
Jag fattar att miljoner människor har astma och att folk dör varje dag, men jag tycker inte alls att det är kul. Det är bara ytterligare en sjukdom/åkomma som kräver livslång medicinering och jag har ju tre andra inflammatoriska problem sedan tidigare. Lite knäckt blev jag. Är fortfarande.

Jag hade sett fram emot att få sluta med mina antidepressiva, att få bli av med en medicin, att inte behöva sitta kvar i "depression och ångest"-facket. Att få börja om. En ny chans till livet. Att få känna mig mer normal.

Men självklart blir det inte så. En behandlad astma är bättre än en obehandlad och medför inga större problem eller risker. Ännu en sak att acceptera med sig själv. Så jag försöker att gå vidare och måste i fortsättningen ha en inhalator med mig, speciellt på gymmet.

Spirometri är beställd samt fullständig allergiutredning för att klargöra om det är allergisk astma. Jag fick bronkodilaterare utskrivet nu och det kan tillkomma kortison beroende på vad proverna visar.

Det kunde varit värre.