Så för ett och ett halvt år sedan blev mitt mål att hitta en person som förstår mig, som delar mina drömmar. Lätt tänker vissa och omöjligt tänker andra. Men för mig har det verkligen varit ett problem. Jag har inte kunnat identifiera mig med någon man och eftersom att jag är hetero så kändes det väldigt jobbigt. Visst har jag vänner men jag behövde liksom den delen från min livspartner också. Men jag träffade Jason och allt föll på plats. Både han och jag kämpade för att komma dit vi ville (och gör fortfarande). Men nu är vi tillsammans och är säkra på varandra så det är inte längre ett mål.
Att äntligen disputera var också ett mål. Något som jag jobbat emot nästan fem år. Vilka år dessutom. Fy. Depressioner, flyttar, separationer, och mycket ångest förknippat just med jobbet. Men såklart också många upplevelser och bra saker, jag har tex besökt 19 länder under min tid på reumatologen.
Hur som helst, jag gjorde det. Men nu har jag inga mål. Jag känner mig mållös och det är en konstig känsla. Men jag skall känna efter och se vad som känns rätt. Jag har alltid jobbat även om det har varit ett jobb jag hatade. Samma med universitetsutbildning, jag var inte alltid där men jag fullföljde alltid.
Men nu har jag inget - och samtidigt allt. Det är konstigt. Lite fredagsreflekterande från min sida.
- Mia
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar