Jag får alltid en känsla av att vilja fly, rymma o aldrig komma tillbaka. Tittar ner på staden o alla miljoner lampor och människor. Solnedgången och en nymåne. Tänker att vart man än är i världen så är himlen densamma. Den må förändras under dygnet, som vårt humör under dagen, men den är fortfarande densamma. Jag önskar att jag tittade upp på himlen eller ner på jorden från någon annan stans, och att jag slapp komma tillbaka.
Att jag kunde göra vad jag ville, ta ett ströjobb någonstans o när jag tröttnar ta mig vidare igen.
Jag önskar att min tillvaro inte fick mig att känna mig så inlåst, fast i utvecklingen av själen och att alla möten med människor inte var desamma.
Det är därför jag är olycklig.
Det blir så klart för mig stundtals och ibland kan jag inte se det alls. Det är väl hoppet som hänger kvar, hoppet om att jag visst skall bli nöjd här, att ja kommer finna stimulering i tillvaron.
Men det kommer inte hända. Jag är en rastlös, ensam själ som inte har ett hem.
Mia
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar