Shorts

Fått massor gjort på jobbet idag, grymt. Hade möte med Maria och hon tyckte om mina skitresultat från Elisorna, vi har bestämt hur vi skall gå vidare. Men hon sa att hon inte vill skriva ihop CD25-delen på benmärgen. Inte bra. Det innebär att jag bara har två artiklar på gång och kommer att behöva labba mycket mer för att kunna få ihop ett tredje pek. Men kanske är det vad jag behöver för att kämpa igen? För att känna lite press att verkligen klara av detta.
Men samtidigt, jag känner mig redan stressad. Men vem vet, det som händer är nog meningen.

December i mån, eller nått. Stressig månad verkligen. Alldeles för mycket att göra för tillfället, privat då. Träning, träffa folk som jag måste träffa, planering av spex, fixning av snittar till Elisabeths disputation, jobbar på seven i helgen, julklappar skall köpas. Suck. Men kul så klart samtidigt. Har faktiskt skrivit en önskelista för en gång skull... Får alltid lite ångest när jag inte vet vad jag skall svara när familjen frågar vad jag önskar mig.

Gick på ett mördarpass idag. Skivstång kondition heter det. 45 minuter skivstång följ av intervallträning, 45 sekunder intervall och 15 sekunder vila. Detta kördes tre gånger på raken, FEM låtar. Sjukt jobbigt!
Skitbra pass, kanske kan bli en bra start på veckan.
Men vad är det för fel på män? Uppenbarligen är det sjukt mycket fel på män, ska inte gå in på det alls, men varför ha korta shorts på sig när man tränar? VARFÖR? Jag fattar att det är varmt, men snälla, kan de inte ha på sig knälånga shorts åtminstone???!!! Inte så hett alltså att se håriga, svettiga ben, och typ innerlår, BLÄ! Så klart att de vill att vi ska ha så lite kläder som möjligt på oss, män är ju patetiska, men snälla, det gäller ju inte omvänt. (Och självklart inte alla män... de finns ett o annat gulkorn här i världen).

Nu läser vi lite Twilight-serie, sista boken: Breaking dawn. Den har tagit en underlig vändning... mycket intressant.

GAD

Helgen har varit bra. Fullt upp fast ändå inte. Bad Jonas att trycka på snooze-knappen på min telefon i lördags morse, men han stängde av den istället. Sånt händer, missade min skivstång. Jympa fick det bli istället. Sedan off to the lab. Bürker-räkning, 16 brunnar... men det tog nog bara en timme vid mikroskåpet. Fick sedan lite sällskap av mini, han hjälpte mig läsa upp hur många mikroliter jag skulle ha av mediumet och cellerna.

Kvällen bjöd på massa sällskap och drinkar. Nina o Lina, Magnus och så Mikael o Reine. Galet blev det. Tröttsamt galet. Men det var trevligt. Massa prat om ångestsyndrom och sinnesjukdom.

O idag sov vi länge för att sedan gå iväg till labbet igen o sätta lite antikroppar. Jonas var jätteduktig på att pipettera =)
Söndagskvällen spenderades sedan framför dator och TV. "Kärlek på menyn" kollade vi på. Lite cheesy, men ändå med en lite allvarligare ton i. Kort sammanfattat så handlar den om en kvinna som är ensam o stark o jobbar mycket, kraftiga "trust-issues" (som mig) som inte vill involvera sig i relationer pga diverse rädslor. Hennes syster dör och hon får ta hand om sin systers dotter...

O i veckan väntar jobb. Jag har mycket jag vill få klart. Skall också träffa mamma o fika, när ja nu skall hinna det, och Elisabeths spex skall börja funderas på... Åhh.

O åter igen förbannar jag min intuition. Nu läggdags.

Jag på labbet vid mikroskåpet.

Det största skämtet någonsin...

Måste ju bara vara LÄKARSTÄMMAN! Varför åker vi dit? Helt meningslöst. Det enda jag har med mig efter den är massa godis, pennor, bamse-schampoo, en T-shirt där det står "Trust me - I'm a doctor" på, massa små block, nyckelringar (vad jag nu skall med de till?) och massa annat gratis krafs. Vi hittade ett ställe som serverade drinkar (med alkohol). I övrigt var det ganska trevligt, hängde mest med Piotr hela dagarna och gick på jakt efter grejer vi kunde sno. Käkade middag med alla på onsdagskvällen och drack ett glas vin. Men ändå, jag hade hellre varit hemma. Forskningsmässigt var det katastrof.

Har galet mycket att göra på jobbet idag, vilket känns helt okej. Vet inte vad som har hänt med min arbetsmoral. Jag jobbar helt plötsligt. Bättre sent än aldrig antar jag.

Massa ansvar också till Elisabeths disputation... suck. Men jag visste att det skulle bli så, men lite press så att säga. Snittar etc till själva disputationen, spex samt insamling av pengar till present... Och det värsta av allt: Köpa en present till henne från hela avdelningen...

Och idag kommer Nina hem från Norge... Mysigt! Hoppas på att jag kan träffa tjejerna i morgon kanske. Måste labba då också... hoppas att det inte tar för lång tid. Egentligen var det tänkt att jag skulle följa med Lilleman o kolla på hans Capoeira grupp som framträder eller nått sånt. Det hade varit kul, jag hoppas att vi hinner bara. Jag måste ju hinna med mitt favorit skivstångspass på lördag morgon också ju.

By the way. Skuggan drog in över mitt sinne så snart jag kom hem. Orka. Gör mig normal snälla.

Press

Den timman jag är på gymmet varje dag, eller nästan varje dag iallafall, den är fan helig. Det är enda stunden på dagen då jag känner mig normal. Då jag koncentrar mig på mig själv, på att må bra. Då alla andra problem som är högst påträngande dygnets alla andra timmar, inte är lika påträngande, inte lika pockande och ångestframkallande. Jag vill faktiskt inte bli störd då. Jag vill inte bli dragen tillbaka till verkligheten. Men lik förbannat så kan jag inte ens få det. Jävla HORliv om du frågar mig.

I början var jag bara arg, för ilska är ju alltid mitt första svar på allt. Men när man inte ens orkar vara arg, när man känner sig så tömd på energi och uppgivenheten och meningslösheten är så stor. Ja, då blir jag bara ledsen. Och fylls av en tomhet större än allt annat. Jag vet ingen värre känsla. Tomhet.

Och i morgon åker jag till läkarstämman. Det är tänkt att alla doktorander skall göra nått kul på kvällen, typ äta middag ute o ta ett glas vin eller liknande. Jag känner inte för det! Jag vill bara lägga mig i fosterställning och stänga in mig o sova. Men jag vet vilket tjafs det kommer bli, man får ju faktiskt inte vilja vara ensam. Det är ju inte riktigt socialt accepterat.

Konstigt nog, så kan jag tycka att det är när man är med andra människor som man känner sig mest ensam. Att man inte passar in. Men det har jag ju känt hela livet. Men hur kan man gå igenom livet o känna så? Hur kan man trivas bättre i sitt egna mörka o tunga sällskap än andras? Och hur kan någon annan stå ut med en person som är sån?

Hur skall man orka med ett vardagsliv där man måste vara glad och trevlig på jobbet och samtidigt prestera, man måste vara mysig o snäll hemma och samtidigt ha stenkoll på att allt är städat, tvättat o trivsamt. Livet är helt enkelt uppbyggt av press. Alla saker man sedan gör för sig själv som att träna o träffa vänner, blir också press tillslut.

Jag sa ju att det här skulle bli en psykblogg.

MANO

Igår var jag kraftigt på depp-sidan. Idag MANO! Är det inte fantastiskt!? Ena dagen vill man hoppa från en bro och andra vill man klättra upp för den. Fantastico om du frågar mig!
Firar detta med lite psykedelisk trance, psykedelisk-wannabe iallafall. Litet klipp på låten jag lyssnar på just nu längre ner.

Det hade ju i och för sig varit bättre om man bara var stabil o normal i sin sinnesstämning. Men din mamma vill vara stabil fattar du!

I går, ingen träning. Hade sån vansinnig träningsvärk sen i söndags, så idag blir det lite cardio i form av jympa. Sedan i morgon, fucking jävla läkarstämman, skjut mig o släpa mig efter en bil i tio mil. Upp till Stockholm. Typ. Eller nått sånt annat normalt som folk brukar säga.

Jaja. Måste jobba. Har sex och en halv ELISA-platta kvar att analysera. Det ska bli kul. Fattar du, KUL!

Ha de mano.

You caught me off guard

Jävla dig. Ringa när jag sover för att säga att du inte mår bra. O helt plötsligt är man klarvaken. Alla murar och skydd nere. Inte hunnit få upp de. För du var en krypskytt. Som attackerade när jag inte var beredd. Cred till dig. Inte många som lyckas med det. Men du kommer inte att lyckas igen.

New Moon

Snart skall vi se New Moon, andra delen i Twilight-serien. Den som inte har läst böckerna måste bara göra det. Ser mycket fram emot detta... men hörde av några som sett den att den var väldigt psykiskt tung. Vi får se.

Dagen började med mys, drama och scones-bakning. Mina glutenfria blev jättegoda =)
Nu tänkte vi kolla på ett avsnitt av Eureka, ganska rolig faktiskt... Lite parodi på forskning på ett sätt. Sedan, skivstång innan bion... o en kesella! Haha, som vi nu har 20 stycken av! Världens bästa Annelie kom hem med de till oss efter lite rea på willy's, NAMS!

När jag var 18 år...

Bröt jag upp från mitt liv. Och mitt liv blev ett mörker. Men ett mörker jag gillade, ett mörker jag strävade efter, ett mörker jag behövde. Jag stängde alla andra ute. Framförallt andra som brydde sig om mig. Jag ville ha ett mörker, där jag kunde vara helt själv, utan att någon skulle fråga vart jag var, eller hur jag mådde, eller varför jag inte åt, eller varför jag inte hade pratat med någon på en vecka förutom när jag skulle be om ett paket Marlboro lights i affären.
Och med tiden blev det bättre, jag började ta kontakt med omvärlden igen, jag började umgås med personer som var lika destruktiva som mig själv, som också tyckte att livet var ett enda stort mörker. Alkohol, cigg och fest bedövade kroppen för stunden. Det man inte ville var att tänka efter. För då kom ångesten. Och den kunde bara avhjälpas med ännu mer alkohol och bedövning. Som Xylocaine för själen. Men man var iallafall inte fast i sitt mörker helt själv, man delade mörkret. Tillslut räckte det inte att dela mörkret, tankarna kom ikapp, och jag insåg att jag inte vill dela mitt mörker, för ingen fattar ju ändå, deras meningslöshet var ogrundad. Jag insåg att de var i mörkret för att de inte hade något annat att göra, inte för att de ville vara där. De kände bara inte till något annat. Min situation var ju en annan. Jag ville vara där, isolera mig från omvärlden, för att jag visste vad som fanns där ute, och för att jag flydde, delvis från mig själv, men framförallt från alla andra.
Så tillslut var jag ensam igen, och gömde mig igen. Jag började umgås med andra som var mer likasinnade, som i förtvivlan över sin egna sjuka hjärna o tillvaro sökte mörkret. Och allt började om. Fast med utgångspunkten att vi måste göra så här för att överleva, för vi klarar inte av verkligheten. Sedan kom tankarna, varför skall vi överleva?
Men sakta, sakta återtog jag livet, och upprätthöll ett sken av normalitet. Sluten som alltid, men spelade ett spel. Och spelet fortsatte. Än idag. Samma mörker, samma tankar, samma isolering, samma utanförskap.

Idag är jag 25. Men uppenbarligen är jag 18 också.

The week

Denna veckan har jag:
* Gjort klart min poster.
End of story. Det enda som är värt att nämna workwise anyway. Massa analyser och möten med Maria som ändå inte gav något känns lite onödigt att nämna.

Men jag har också:
* Tränat ett skivstångspass och två jympapass. Förhoppningsvis hinner jag med ett pass i mån också.
* Tagit den andra vaccindosen och wait for it... wait for it... jag fick reaktion (!) i form av allmän sjukdomskänsla. Känner mig mycket bättre idag, men fortfarande huvudvärk och lite nackstel.
* Lagat mat o myst med Elisabeth igårkväll. Jättetrevligt. Kommer verkligen sakna henne när hon åker!

Och jag skall göra:
* Äta frukost med lilleman snart.
* Gå o jobba på seven 15-23, segt som bara den, MEN jag kommer kunna köpa lite mer julklappar till alla, det måste ju vara värt det.
* Träna i morgon, förhoppningsvis skivstång men måste kolla schemat, samt kolla om min arm är lite mindre svullen. Som det är nu kan man inte ens röra området, och jag vaknar ideligen för att jag vänder mig på den sidan, eller täcket är för tungt.
* NEW MOON i mån halv sju! Åhh, vad jag har sett fram emot detta! Skall bli jättekul! Kul att vi får sällskap av Annelie o Kenny också... o så skall Annelie få födelsedagspresent, yay!!!

Jag gillar inte:
* Att åka på läkarstämman nästa vecka. Meningslös skit om du frågar mig. Iallafall för forskare.
* Att Lina inte fick jobbet. Men det finns fortfarande hopp.
* Att jag jobbar ikväll istället för att spendera kvällen med Lina när jag vet att vi båda behöver det.
* Att behöva lite på människor.
* Att jag inte kan lita på människor.
* Fittiga kompisar som uteslutar andra kompisar.

Jag önskar:
* Att jag kunde ta hand om Lilleman bättre.
* Att jag inte va så konspiratorisk, kontrollfreak, misstänksam, sjukligt paranoid m. fl. mindre vackra egenskaper.

Men detta kan jag ju fundera mer över när jag står i leda på seven o inte gör något... eller kanske torkar ur ett muffinskåp, kanske bakar lite bullar (som jag inte kan äta, thank god!), eller sopar o donar o pular. That's my seven life.

Besos

Illa

Mår helt plötsligt sjukt dåligt. Jag är egentligen inte den som klagar utan brukar försöka vara glad ändå, man är ju ganska van vid smärta av olika slag. Men nu mår jag INTE bra. Mår illa, det surrar i öronen, yrsel, ont i ryggen, och huvudvärk. Jag vill inte. Jag skall ju dricka vin med Elisabeth idag, o jag har verkligen sett fram emot detta då hon snart inte kommer vara i Sverige längre. Det ska gå.

Den här...

har jag sjungt på hela dagen.Sjukt störande med tanke på att jag bara kan en enda fras.
Till Anneleh:

The cube

Är det inte konstigt hur mycket jobbet påverkar en människa? Om allt har varit bra på jobbet, fortsätter man ofta att ha en bra dag. Som när jag o Anneleh (som är mitt nya nick på henne) har skitkul på jobbet och bara sitter o skrattar och cp:ar loss, det är det bästa som finns (men gullig röst som i hundens dagbok). Men andra dagar när allt bara går fel eller är tråkigt och omotiverande, då går nästan alltid allt annat fel också.

Kom att tänka på en "grej" som en kompis körde på mig. Den heter "the cube" eller nått sånt. Det går ut på att han ställer ett antal frågor som man tycker är helt irrelevanta och bara konstiga, typ som: "tänk dig en låda eller en kub, hur stor är den, o vart står du i förhållande till lådan? Det finns en häst, vart står du i förhållande till hästen? Och tänkt dig ett oväder, vart står du i förhållande till ovädret?" osv. Ett antal frågor senare börjar han förklara för mig vad mina svar betyder.
Inte helt förvånande, eftersom jag känner mig själv, så är flera av mina svar helt nya för honom och han vet inte riktigt vad de betyder. Medan andra, verkligen var mitt i prick. Bland annat det om ovädret. Jag svarade att ovädret befinner sig ovanför mig, vilket, som han förklarade, symboliserar mina problem. Att de (problemen) befinner sig ovanför mig skulle betyda att jag påverkas väldigt mycket av saker jag upplever som problem. Vilket är sjukt sant!
Egentligen inget att reflektera vidare över, men jag bara kom o tänka på det. Med andra ord, jobbet kan vara ett problem ibland. Likaså små saker som att komma iväg o vaccinera sig, eller som att göra ett nytt leg så man slipper gå omkring med passet i väskan...

Nu skall jag få klart min poster. Lite eftermiddagsfilosofi.

Suck...

Åhh, jag kan inte jobba idag, jag blir galen. Jag var på jobbet strax innan tio, ägnade två timmar åt att inte göra nått... jag var inte ens aktiv på cafét (okej lite då). Aftonbladet resa lockade med intressant läsning om centralamerika och sydostasien. Vart vill jag (vi) åka? Båda verkar ju helt fantastiskt. Men jag var ju ändå i Mexiko i år... så jag tror att jag egentligen är mer sugen på asien. Har ju varit där också, men det är ändå två år sedan. Jag tror att jag skall söka lite vägledning hos min morbror som ju bor i Bangkok.

Jag måste verkligen analysera nu, men det går bara inte. Det är fel på mig. Jag måste få klart min poster till läkarstämman, och jag har ju inte ens börjat med skiten. Åhhh!

För övrigt, så mår jag ganska bra, förutom en handled som vill att jag skall hugga av den. Kände mig sjukt snygg i morse btw, skivstång is the shit.
Idag, ingen träning, men i mån jympa med lina är det tänkt. O på fredag vin med Elisabeth, ser verkligen fram emot detta.

Okej... skall göra ett försök med mina analyser. För er som fattar så hatar jag CD27 just nu. För att inte tala om CD25.

Tempel i Honduras.

Lake Atitlan i Guatemala.

Kuala Lumpur i Malaysia.

Malaysiska övärlden.

Marknad i Bangkok, Thailand.

(Bilderna är lånade från sidor som inte är privata människors bilder)

Svårt val ellerhur?

Farmville

Haha, har ni sett detta spoof?

Fantastiskt!

Fråga inte mig vad som hänt. För jag vet verkligen inte. Jag har inte fått jättemycket gjort på jobbet, men ändå mer än vanligt (vilket ju i sig säger en del), men ändå har dagen varit sjukt bra.

"Jobbade" i sju hela timmar, för att sedan tvätta, för att sedan gå på jympa på friskis. Körde på asbra idag, nästan uteslutande kondition. Gick hem, UTAN en cigarett i handen, i ösregn. Men lika förbannat var jag glad för det. Blev mycket uppskattad när jag kom hem o slängde av mig mina blöta kläder på hallgolvet. Duschen fick vänta en kvart. Rökt lax med sallad stod på middagsmenyn. Nams!
Och nu skall det kollas Flash Forward. Måste ses! Sci-fi aktigt drama typ. Very good!

Hoppas denna inställningen är här för att stanna! Jag behöver lite positivism i mitt liv... Eller varför kanske inte bidra till andras liv på ett bättre sätt än vanligt?

Fokus tack!

Åhhh, jag får inget gjort o det gör mig gaaaalen. Jag borde egentligen jobba med min poster till läkarstämman, men ett café är ju mycket trevligare.
A skickade en intressant artikel till mig om en kvinna i Afrika som drömde om en annan framtid och ett bättre liv. Så kort o gott så såg hon till att skaffa sig det. Snacka om att fokusera och kämpa för något man tror på o vill. Men samtidigt... jobbigt då o inse att man inte har något fokus i livet, att man inte kämpar för nått... Hmm, det tåls att tänka på.
Ciao

Tjo!

Såå, nu skall man börja blogga. Inte min idé, men jag har faktiskt tänkt på det ett tag.... Typ lite terapi. Det kan ju jag behöva. TERAPI.